Året 2020 var som alla redan vet ett väldigt annorlunda år på grund av pandemin. För mig så var pandemin till en början inte särskilt jobbig. Snarare tvärtom. Jag kände ingen som blev allvarligt sjuk och att ha distansundervisning under min sista termin på gymnasiet kändes mer som en välsignelse än något tråkigt. Jag behövde inte längre gå till skolan och vara arg på mina klasskompisar och jag slapp göra en massa tråkiga studentaktiviteter. Jag gick inte ens på min egen student utan jag hade ett eget litet studentfirande för nära och kära två veckor efter att skolan slutade. Det enda jag kanske egentligen störde mig på var att det inte kom någon Nintendo Direct på länge och att jag inte kunde träffa mina vänner i kyrkan lika mycket.

Under sommaren var det inte heller något särskilt jobbigt som hände. Sommaren 2020 kan mycket väl ha varit en av de bästa somrarna jag minns. Jag köpte Playstation 2, jag körde och träffade mina vänner Robin och Svante i Karlstad, och det var under denna sommaren som jag dessutom växte väldigt mycket i min kristna tro så att jag till slut lät döpa mig söndagen den 23:e augusti. Men det jag tänkte berätta om i den här recensionen som hände under sommaren 2020, var att jag blev ett Sonic-fan.

Jag hade såklart hört talas om Sonic långt innan 2020 och jag hade spelat mycket av både Mario & Sonic på olympiska spelen och Sonic & All-Stars Racing. Faktiskt var Mario & Sonic at the Olympic Games från 2008 ett av de första DS-spelen jag spelade, och jag kan även minnas ännu längre tillbaka att jag hade spelat Sonic R på dator när jag var liten. Så när jag väl var 18 år på sommaren 2020 så hade jag definitivt vetat vad Sonic var för något i majoriteten av mitt liv, och jag såg även Sonic-filmen som hade premiär precis innan pandemin. Hur som helst så var det i alla fall i juni som jag klarade det allra första Sonic-spelet, Sonic the Hedgehog, och i augusti klarade jag det allra bästa Sonic-spelet, Sonic Adventure.

-

Sonic Adventure är i sig självt, gameplaymässigt, ett väldigt roligt spel att spela. I alla fall till viss del. Spelet är uppdelat över sex stycken olika karaktärer: Sonic, Tails, Knuckles, Amy, Gamma och, sist men inte minst, Big the Cat. Alla delarna, har sin egna unika charm, men jag kan inte förneka att Sonics del definitivt är den bästa. Och om jag ska vara lite kritisk, vilket jag kanske borde eftersom detta ju är en recension, så är vissa av de andra karaktärernas delar rätt tråkiga att spela, särskilt Big the Cats som i princip bara är ett fishing mini-game.

Som tur är så väger de roliga bitarna i Sonics story upp alla de tråkiga bitarna i resten av spelet, så Sonic Adventure är trots allt ett fantastiskt bra spel. Dessutom så var det inte ens gameplayen som jag fascinerades över mest. Utan det var karaktärerna, musiken och själva viben på hela spelet, som gjorde det så utmärkt.

Alla karaktärerna i Sonic Adventure är supercoola och alldeles unika. Sonic är den snabba och självsäkra, medans Tails kan flyga och kämpar med att hitta sig själv istället för att leva kvar i skuggan av Sonic the Hedgehog. Knuckles är tuff men lättlurad och han ger sig ut på en skattjakt efter bitarna till the Master Emerald. Amy är både söt och cool men gillar Sonic nästan lite för mycket, under spelets gång lär hon sig att vara stark och skydda både sig själv och dem hon bryr sig om. Gamma är en hård robot som till slut lyckas bryta sig loss från Eggmans onda programmering och tar på sig uppdraget att även rädda sina robotbröder. Och Big the Cat är en chillaxad dude som lever i nuet och vill bara hänga med sin vän Froggy. Jag tycker att det finns något fint att lära sig av alla karaktärernas story och även om deras personligheter är ganska stereotypa så säger de ändå en hel del om mänskligheten.

Dessutom så har varje karaktär en egen signaturmelodi och nästan varenda en (förutom Gammas) är riktiga bangers. Musiken i Sonic Adventure och i Sonic-serien i stort är så extremt bra att det är svårt att tänka sig att den skulle komma från ett spel som handlar om en snabb igelkott som bråkar med en galen vetenskapsman. Men låtarna som Sonic gett ursprung till var nog egentligen det som fick mig att bli ett så stort Sonic-fan som jag faktiskt blev. Och jag skulle egentligen kunna skriva en hel recension om bara Sonic-musik, och det kanske jag mycket väl gör någon gång framöver, men nu får ni nöja er med att jag bara skrapar lite på ytan.

Genrerna på låtarna i Sonic Adventure skiftar en hel del, allt från hårdrock och hip-hop till jazz och pop. Men ändå så tycker jag att alla passar in perfekt och de är alltid roliga att lyssna på och sjunga med i. Jag tycker som sagt om både låtarna i Sonic Adventure och låtarna från andra Sonic-spel väldigt mycket och de har även kommit att betyda en hel del för mig personligen under resten av 2020 och egentligen ända fram till nu.

-

På vägen hem från mitt sommarbesök i Karlstad så stannade jag och åt tacos hemma hos min kompis Elias en bit utanför Jönköping. Elias är min allra första kompis, då våra föräldrar redan kände varandra när vi föddes med två veckors mellanrum på sensommaren 2001 i Jönköping. När jag var tre år så flyttade mina föräldrar tillbaka till min mammas hemstad Falkenberg och där levde jag den resterande tiden av min barndom. Det hände att vi åkte och hälsade på Elias familj ibland och ibland kom dem och hälsade på oss. Dessutom så spelade jag och Elias datorspel med varandra över internet när vi blev lite äldre, så vi hade ändå lyckats hålla kvar kontakten över åren.

Men när vi nu ännu en gång träffades IRL hemma hos Elias familj och åt tacos så hade det gått flera år sedan vårt senaste möte, och en av sakerna som vi pratade om under middagen var att vi båda två skulle börja plugga på Chalmers i Göteborg en månad senare. Vi hade självklart pratat om det förut över Discord, så det var inte direkt någon överraskning eller slump, men det var ju ändå något fint att vi båda skulle flytta till Göteborg och studera på samma skola efter att ha bott i olika städer i nästan 16 år. Hur som helst så gick resan hem från Elias bra och en månad senare flyttade jag in i min studentlägenhet en kilometer söder om Chalmers.

Det jag dock inte visste då var hur tråkigt och ensamt det skulle bli att bo i Göteborg. Visst kände jag ju Elias bra och vi gick även med i studentföreningen Chalmers Kristna Grupp. Men vi levde ju mitt under en pandemi, så alla föreläsningar och lektioner skedde på distans och därför var det svårt att lära känna nya människor. I början anordnades det lite aktiviteter för dem nya på skolan, men det mesta tyckte jag verkade tråkigt så jag gick knappt på något utöver introduktionen. Jag minns att jag gick på en brädspelskväll, vilket var lite kul, och även en TV-spelskväll där jag vann en Super Smash Bros-turnering. Det var lite roligare, men jag lärde fortfarande inte riktigt känna någon. Vi blev även indelad i små studiegrupper på tre personer i de olika kurserna, så två andra killar lyckades jag lära känna lite bättre, men allt skedde fortfarande på distans. Jag tror att jag träffade den ena av dem för att studera på plats typ två gånger, annars så skötte vi allting över internet.

Det gick så långt att jag valde att flytta hem till Falkenberg igen för att inte behöva bo ensam när allt ändå skedde på distans. Och efter ett halvår tappade jag helt motivationen för informationsteknik, som jag pluggade, och valde att hoppa av. Så det slutade med att jag egentligen bara bodde i lägenheten i Göteborg i ungefär tre veckor totalt kanske. Men under de tre veckorna så betydde det mycket för mig att jag hade Sonic att trösta mig med. Jag spelade bland annat en hel del Sonic under den tiden och jag lyssnade på många låtar. Det är nog ingen slump att jag bara hade Sonic på min Spotify Wrapped för 2020. Jag vet att det låter som ett skämt, men alla mina topp fem låtar från 2020 var faktiskt från Sonic Adventure och Adventure 2.

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta den här berättelsen, men när tänker på Sonic så kommer i alla fall mina minnen från Göteborg tillbaka. Även om det inte alltid var en jättekul tid i livet, så var det faktiskt inte så hemskt och jag tror nog jag lärde mig mycket och fick växa en hel del som person under den tiden. Jag lyckades i alla fall bocka av två av fyra grejer på en lista av livsmål jag skrev ner en gång för länge sedan. Att flytta hemifrån och att börja på Chalmers, så det är ju alltid något.

Så även fast jag pluggade 200 extra timmar i trean på gymnasiet för att komma in på Chalmers. Och även fast jag betalade hyra för en lägenhet i ett halvår, som jag knappt ens bodde i. Så fick jag ju ändå några roliga Sonic-minnen på köpet, så därför ger jag alltså Sonic Adventure 5 av 5 Yuji Nakas.

När jag gick i 8an kom en folkmusik-grupp vid namn Jaerv och hade en liten konsert för oss på skolan. Genast så fastnade jag verkligen för deras låtar och jag gick hem och började lyssna på dem på spotify. Jag lyssnade ganska mycket på dem men efter ett tag så slutade jag och glömde väl i princip bort att de fanns.

Sex år senare satt jag och scrollade på Facebook en måndagskväll i november och såg att Jaerv skulle ha en julkonsert med gratis inträde i Jönköping på lördagen den 17:e december klockan 18. Vid denna tiden så bodde jag och gick på bibelskola i just Jönköping så då tänkte jag att jag kunde passa på och gå dit och lyssna.

Jag började med att fråga en kompis som jag redan förut hade pratat med om att gå på konsert med någon gång, men just den helgen så kunde inte hon. Det jag gjorde då var att jag, när det var en vecka kvar till konserten, frågade en annan tjej, som jag för övrigt hade blivit lite förtjust i, ifall hon ville gå. Hon svarade att hon skulle fundera lite på det, och tre dagar senare berättade jag för henne, med lite hjälp på traven av en annan vän, att jag gillade henne. Hon gillade mig bara som en vän så det kändes lite tråkigt, men på något konstigt och paradoxalt sätt så fördjupades ändå vår relation efter detta i alla fall, och vi bestämde oss för att gå på den dära konserten tillsammans den kommande lördagen.

Veckan gick och efter att ha lussat för sista gången med klassen under lördagseftermiddagen så åkte vi hem och gick snabbt hem till våra respektive rum för att hinna förbereda oss på att gå ner till Kristine kyrka där konserten skulle äga rum. När vi väl började gå så var klockan 17.20 och jag var lite stressad för enligt Google Maps skulle det ta cirka 40 minuter att gå dit, men vi gick fort och kom dit med typ 10 minuters marginal, så jag har lärt mig att man inte kan lita på Google Maps tidsberäkningar när det gäller promenader.

Vi kom som sagt dit en bra bit innan det började, men vi fick ändå inte så bra platser men det gjorde ingenting för man kunde ändå höra musiken bra. På vägen dit hade vi gått och pratat om hur fin staden var med alla lampor som lyste, och runt oss singlade små och vackra snöflingor ner mot marken. Allt var fint och mysigt. Konserten var bra, i början blev jag lite uttråkad men mot slutet tyckte jag att den var riktigt bra och det var underhållande och cosy att vara där med henne.

På vägen hem blåste det kallt när vi gick längs Munksjön men det var ändå lugnt och skönt att gå där tillsammans sida vid sida. När vi hade börjat gå upp för backen mot slutet av den medellånga promenaden så pekar hon på en bänk, som alltid har stått där och som alla bara brukar gå förbi. Hon frågar ifall vi ska sätta oss lite på bänken, och jag svarar att det är något som jag alltid har velat göra. Så vi sätter oss ner på bänken för att avnjuta den stilla kvällen och varandras närvaro.

21 lördagar tidigare, lördagen den 23:e juli, så var jag i Göteborg tillsammans med mina TV-spelskamrater. Det var första gången jag träffade flera av dem i verkligheten och efter att ha kollat i lite butiker, käkat hamburgare på Bastard Burgers och spelat minigolf så gick vi helt plötsligt upp för ett berg som tydligen hette Risåsberget. Jag hade själv varit där uppe tillsammans med mina två kompisar från gymnasiet ett år och tre dagar tidigare, så jag tyckte typ det var lite udda att jag hamnade där igen.

Hur som helst så fanns det en del bänkar utplacerade på vägen upp för berget, och genast så påpekade jag och Adrian att de var lite lika bänkarna i ICO, lugna och fridfulla platser att vila på under sin resa. När jag sedan flyttade till Jönköping drygt tre veckor senare och upptäckte den där bänken på vägen upp för berget jag bodde på, så drogs genast mina tankar tillbaka till ICO. Så när jag nu satt där på bänken, tätt intill tjejen jag gillade, så kunde jag inte låta bli att berätta lite om det underbara spel som ICO är.

-

För mig handlar inte ett spel bara om rolig gameplay, bra story, snygg grafik, eller ett grymt soundtrack. Utan oftast finns det alltid någonting mer, något som är mer abstrakt, en sorts känsla man känner antingen medan man spelar spelet eller bara tänker på det. Det kan vara känslan av hur coola Sonic-karaktärerna är i Adventure-spelen, eller varför inte den otroliga aha-upplevelsen när man listar ut lösningen till något pussel i The Witness. Många av känslorna kopplade till spel tror jag dessutom kan kokas ned till antingen nostalgin till ett spel man körde för länge sedan eller till hypen för ett sprillans nytt spel. Men ett gammalt spel som jag hyfsat nyligen spelade för första gången och som fick mig att känna något som jag aldrig tror ett spel tidigare fått mig att känna, det var just pussel-äventyrsspelet ICO.

ICO släpptes från början 2001 till Playstation 2 och sedan remastrades det 2011 till Playstation 3, vilket var versionen som jag spelade. Spelet handlar basically om pojken Ico och flickan Yorda som försöker rymma från ett stort slott de blivit fängslade i. Du kontrollerar Ico, och bara några minuter in i spelet hittar du Yorda inlåst i en bur och släpper ut henne, då upptäcker ni också att ni pratar två olika språk. Erat första ögonblick tillsammans blir dock kortvarigt eftersom ett skuggmonster dyker upp och försöker ta fast Yorda igen. Som tur är så tar du upp en pinne från golvet och slår ner monstret. Trots att ni inte har särskilt enkelt att kommunicera med varandra så är det uppenbart att om ni vill fly från slottet och dessa skuggmonster, så måste ni samarbeta. Spelet går sedan ut på att klura ut hur man ska ta sig igenom slottets alla områden och att skydda Yorda från skuggorna.

Denna unika känsla som ICO fick mig att känna var vikten av att beskydda Yorda. Genom hela spelet kände jag på något sätt att jag bara var tvungen att försvara henne och föra henne till säkerheten bortom slottets murar. Redan vid första mötet är det nästan instinktivt man plockar upp pinnen och jagar bort skuggmonstret. Och det är ju inte så konstigt att man vill skydda henne, för, i hela det stora ödsliga slottet så är hon den enda man har. Viljan att beskydda Yorda växer med spelets gång i och med att bandet mellan Yorda och Ico bara blir starkare och starkare. Hur spelet gör för att få denna känsla att växa fram tycker jag framgår i såväl gameplay som story.

Det första jag märkte efter att jag räddade Yorda från det första skuggmonstret var att man kunde ropa på henne, så att hon följde efter en. Även fast att de inte kan prata med varandra så kan de ändå förstå varandras enkla intentioner med vad de försöker säga. Ico som ropar att Yorda ska följa efter, och Yorda som säger nej när de kommit fram till ett för svårt hinder som hon inte klarar av. Och om man fortsätter att hålla inne samma knapp för att ropa på Yorda så tar man hennes hand och börjar dra med henne efter sig. Och den funktionen att just hålla Yorda i handen, känns väldigt viktig för att relationen mellan Ico och Yorda skulle växa, och sedan så förundras jag även över hur immersive det känns att just hålla i hennes hand. Dels för att man ibland får lite besvär att dra med henne när man springer för fort, man liksom hackar fram, ungefär som att hon inte riktigt hinner hänga med, och dels för att man själv håller in knappen samtidigt som Ico håller i Yordas hand, och det börjar ju kännas lite i fingret efter att man hållit inne en knapp ganska länge.

Den huvudsakliga gameplayen i spelet går ut på att lista ut hur man ska komma vidare. Man skulle kunna säga att varje rum är som ett pussel där man klättrar, puttar på lådor, drar i spakar eller spränger bomber. Det som gör pusslena ännu mer komplexa är att det inte bara är en själv som ska ta sig igenom det här hemska slottet, utan man måste få med sig Yorda i princip hela vägen. Så vissa pusselmoment går ut på att hitta en väg för Yorda att ta sig igenom, då man behöver henne för att öppna vissa barriärer/portar som bara hon kan öppna. Detta är alltså ännu en anledning till att Ico och Yorda behöver varandra.

I ICO finns det i princip bara två sätt att få Game Over på. Det ena är att man faller ner från en hög höjd eller ner i en avgrund. Och det andra är att Yorda blir tagen av skuggmonstrena som kommer fram titt som tätt för att röva bort henne igen. Sättet som skuggorna fungerar på är att de dyker upp på olika ställen genom spelet och försöker både plocka upp Yorda och slå iväg Ico för att hindra honom från att rädda henne. Sedan tar de med henne ner i ett mörkt hål någonstans i marken, och om du inte lyckas dra upp henne från hålet tillräckligt fort så får du Game Over. Combaten är väldigt simpel. Det finns bara en knapp för att slå och efter tillräckligt många slag så dör skuggmonstret. För att rädda Yorda om skuggorna tar fast henne kan du slå monstret som håller henne för att det ska släppa henne, och om skuggorna lyckas ta Yorda till ett av de mörka hålen så kan du dra upp henne, med samma knapp som du håller i hennes hand och drar upp henne över normala kanter. Detta tyckte jag var väldigt intuitivt för att första gången Yorda fastnade i ett av hålen för mig så visste jag inte alls hur jag skulle göra, men jag bara testade att dra ur henne, på samma sätt som jag var van vid att dra i henne sedan innan, och så fungerade det. Ett annat sätt att döda skuggorna på är att låta Yorda använda sin kraft och öppna en port. Detta sättet är väldigt effektivt, men man måste vara snabb och det finns inte heller alltid en barriär att öppna.

Även fast att combaten är simpel så tycker jag verkligen att den förstärker känslan av att behöva skydda Yorda. Varje gång det dök upp monster och man hörde den fasansfulla musiken som börjar spelas, så fylldes jag med både rädsla för att misslyckas men också med en beslutsamhet att försvara Yorda till varje pris. Så man bara fortsätter slå på skuggorna, även fast det bara finns en attack och även fast det känns som att skuggorna aldrig tar slut. Och ifall combaten hade varit mer komplicerad och det skulle finnas combos eller andra attacker, så tror jag inte att känslan hade blivit densamma, utan det är just den känsla av fruktan för skuggmonstrena och hjälplösheten som gör att det känns mycket viktigare att skydda Yorda.

Skuggorna dyker upp på olika planerade stunder i spelet, men de dyker också upp ifall man lämnar Yorda för länge i ett annat område av slottet. Detta får en att alltid vilja stanna i närheten av henne, vilket stärker bandet och relationen mellan henne och Ico. Om man råkar ut för just detta och man lämnar henne för länge så att hon blir tagen av en skugga, så får det en att bli mycket mer försiktig och helst aldrig vilja lämna henne ensam igen. Det var därför jag blev så uppskrämd och stressad när jag vid vattenfallet råkade trilla ner och behövde skynda mig den långa vägen tillbaka för att inte Yorda skulle bli tagen. Som tur var så hann jag innan någon skugga dök upp, så jag slapp förlora all progress sedan min senaste sparning, men den paniken som jag ändå kände visar verkligen hur fäst vid Yorda man själv som spelare faktiskt också blir.

-

Allt detta berättade jag såklart inte för min vän när vi satt tillsammans på bänken i decembermörkret, utan jag berättade i princip bara att det fanns bänkar i spelet som man kunde sitta tillsammans på. Jag tycker att det finns något väldigt fint med bänkarna i ICO. De agerar som sparpunkter, ett tillfälle då man kan vila ut och känna sig trygg. Men för att ens kunna spara på en bänk i spelet så måste både Ico och Yorda sitta på bänken, de måste alltså vara tillsammans. Det är bara i varandras närhet de kan känna sig säkra och pusta ut.

Så när jag satt där på bänken, tätt intill tjejen jag gillade, denna decemberafton så kunde jag också, fastän det var kallt, få vila ut och känna ett lugn i hennes närhet. Jag visste dock att det aldrig någonsin skulle bli vi två, men för en liten stund behövde jag inte tänka på det, utan jag kunde bara känna frid över att just hon ville sitta bredvid just mig, på just den bänken. Om det inte hade varit för kylan eller för att det bara hade lett till att mitt hjärta skulle slitas ännu mer itu, så hade jag, precis som Yorda och Ico brukar göra, velat hålla handen med henne där på bänken.

Och så berättade jag för henne om det bästa ögonblicket i hela spelet. Jag kan mycket väl ha sagt att det är det bästa ögonblicket från något spel någonsin, för det är det. Det kan dessutom mycket väl vara så att det till stor del är på grund av detta enda moment som jag gillar ICO så mycket. Så ifall du aldrig har spelat igenom ICO förut så kan jag passa på att utlysa en spoilervarning nu.

Efter att ha klarat då båda arenorna i den östra och västra delen av slottet, de två huvudsakliga målen i spelet, så gick jag ner till utgången för att äntligen få fly undan fångenskapen. Äntligen ska Ico och Yorda bli fria igen. Med hjälp av sina sista krafter så öppnar Yorda den stora porten och bron över till andra sidan klippan fälls ut. Till en början så springer jag med Yorda hållandes i handen, men hon är så svag nu att hon inte orkar hänga med, så hon faller ner på marken. Jag bestämde mig då för att låta henne ta den tid hon behövde, även fast jag kände mig lite stressad och ville helst bara springa över bron så fort som möjligt. Men jag tänker inte springa över utan Yorda, känslan av att jag måste skydda henne är så stark nu att vi får gå i hennes takt, även om det går lite långsamt.

När vi kommit halvvägs ut på bron händer det som inte får hända. Bron börjar dras in igen och Ico hamnar på sidan som leder till fastlandet och friheten, medan Yorda är kvar på sidan som leder till slottet och den eviga fångenskapen. Här behöver jag inte ens tänka på vad jag ska välja att göra, utan valet är nästan rent instinktivt och baserat på bandet som bildats, inte bara mellan Ico och Yorda, utan även mellan mig som spelare och Yorda. Utan att blinka springer jag bort från friheten och hoppar tillbaka till fångenskapen. Tillbaka till Yorda.

Detta är ett så otroligt ögonblick som är svårt att beskriva i ord utan man måste nog spela det själv för att verkligen förstå. Jag förundras verkligen över hur spelskaparna lyckats skapa ett så starkt emotionellt band mellan spelaren och en NPC, att man överhuvudtaget inte ens tvekar en sekund på att hoppa tillbaka till Yorda igen. Man kan bara inte överge henne, även fast man själv har nått friheten.

Efter att ha suttit där på bänken och både haft det mysigt och frusit, så bestämde vi oss till sist för att gå hem och äta tillsammans. Därefter satte vi oss, som vi brukar, i klassrummet och pratade ända tills lite över klockan ett på natten. Det var nästan lika sent som vi hade suttit och pratat på natten mellan onsdagen och torsdagen en och en halv vecka tidigare. Nu hade vi alltså umgåtts nästan konstant i cirka 8 timmar och vi kände oss båda väldigt trötta och utmattade, så vi sa adjö och var och en gick hem till sitt och lade sig för att sova. Två dagar senare fick jag en fråga av en annan klasskompis. En fråga som man inte får alltför sällan som TV-spelsfantast. Han frågade vilket som var mitt favoritspel, och med minnena och tankarna från lördagskvällen färska i minnet så kunde jag inte svara annat än att ICO faktiskt var det bästa spelet jag någonsin spelat.

Det kan hända mycket på ett och ett halvt år. På ett och ett halvt år har jag både hunnit jobba i en butik från vintern till hösten och säga upp mig för att jobba som högstadievikarie läsåret ut och ha ett långt och skönt sommarlov. Det var så lång tid det tog mig att klara Persona 5 Royal, och under denna långa tid så hände det mycket mer saker än att jag bara jobbade.

När jag första gången spelade spelet hade jag en liten tid innan hoppat av Chalmers och börjat jobba några timmar varje dag i en butik. Detta var i början av 2021. Det var också bara några månader tidigare som jag lärde känna några nya kompisar, bland annat Persona-fantasten Max, som redan i oktober 2020 frågade ifall jag inte skulle kunna spela in en Let’s Play på spelet. Jag svarade att jag inte hade några direkta planer på att skaffa spelet då, men trots det så önskade jag mig det i julklapp två månader senare.

Jag kunde dock inte spela det direkt då eftersom jag fortfarande hade mitt PS4 i studentlägenheten i Göteborg och jag var själv kvar i min hemort eftersom all undervisning ändå skedde på distans under pandemin. Det blev i alla fall så att jag började spela spelet lite kort i början av året efter att ha hämtat hem mitt PS4, men sedan dröjde det nog några månader tills jag började spela spelet igen. Och det är ungefär så hela min genomspelning av Persona 5 Royal såg ut. Jag körde ganska mycket under vissa perioder, sedan tog det några veckor eller månader innan jag började spela igen.

Samma fenomen hände under min genomspelning av Xenoblade Chronicles som jag ändå till slut klarade på ungefär ett års tid, två dagar innan årsskiftet till 2021. Detta är en egenhet som jag säkert inte är ensam om, men jag jämför mig ändå med mina vänner som kan klara ut spel som för mig tar cirka ett år på under en månad. Någon gång kanske jag kommer försöka klura ut varför det är så, men nu har det blivit något som jag bara fått acceptera och om jag ska vara ärlig så bryr jag mig inte så mycket om det längre.

När jag minns tillbaka på min genomspelning av Persona 5 Royal, så fanns det ändå verkligen stunder som jag riktigt fastnade för och gjorde så att jag bara ville fortsätta spela. I början kunde jag stanna uppe sena nätter, släcka taklampan och bara sitta och mysa medan jag körde ett dungeon eller hängde med karaktärerna i spelet. Senare så blev Persona 5 ett sätt för mig att koppla av efter butiksjobbet som jag mer och mer började tröttna på och vissa dagar kunde jag sitta och spela flera timmar i sträck.

Särskilt de sista dagarna spelade jag många timmar för jag hade kommit överens med Tare att ifall jag klarade Persona 5 Royal innan sommarens slut så skulle han spela igenom ett av de bästa spelen genom tiderna, nämligen Ico. Dessutom ville jag klara ut lite spel jag hade påbörjat innan jag flyttade till Jönköping för att plugga bibellinje på folkhögskola. Så utöver Persona 5 Royal klarade jag bl.a. Rhythm Paradise, Fire Emblem: The Blazing Blade, Batman Arkham Asylum och Balan Wonderworld.

-

Det jag gillade bäst med Persona 5 Royal var karaktärerna och banden som huvudkaraktären skapade under dessa 1,5 åren det tog för mig att klara spelet. På sommaren minns jag att mina vänner Tare och Linkus också körde igenom det här spelet, och det gjorde de efter att ha spelat igenom Persona 4 Golden under våren. De klarade spelet mycket fortare än mig och de diskuterade mycket med varandra under tiden de spelade igenom det, och eftersom jag själv hade kommit en bra bit in vid det laget så kunde jag också vara med i de här samtalen, ett litet tag i alla fall.

Det jag märkte när jag jämförde min genomspelning med deras var att jag var ganska annorlunda när det gällde vilka karaktärer jag fäste mig vid och valde att umgås med i den sociala delen av spelet. Medan de fokuserade på att max-ranka vänskapen med party members så tyckte jag det var mycket roligare att hänga med de karaktärer som var utanför partyt och som var vuxna. Den första jag max-rankade t.ex. var Yoshida, en gammal politiker, som lärde mig att prata och förhandla bättre. Jag vet inte varför, men jag har alltid tyckt det varit roligt med politiska figurer och partiledare och sånt där, så för mig var det ju en självklarhet att jag skulle hänga med Yoshida på söndagskvällarna.

Dessutom hade jag ett hemligt förhållande med min klassföreståndare Kawakami, istället för att bli tillsammans med exempelvis en party-member. Så av någon anledning tyckte jag det var mycket mer intressant att följa storyn om de äldre och “utanför partyt”-karaktärerna. Jag tyckte nog att party membersen var ganska så omogna och ibland tråkiga, men jag gillade dem ändå.

En särskild karaktär, som mina kompisar inte tyckte speciellt mycket om, men som nog blev min favorit-party member var Yusuke Kitagawa. En ung konstnär som var lite socialt awkward men ändå rolig. Under tiden jag spelade Persona 5 Royal så läste jag också igenom Haruki Murakamis roman Mordet på kommendören, som handlar om en japansk konstnär, så jag drog ganska mycket paralleller mellan Yusukes story och den här boken.

Så dels gillar jag honom för att han var estetiskt lagd, men dels för att han var väldigt rolig. Några av de roligaste ögonblicken i hela spelet är Yusuke med i, som när han skäller ut ett par kvinnor under en högtid, köper humrar på stranden eller helt plötsligt dyker upp på Hawaii.

-

Hur som helst så är de enskilda karaktärernas storys bara en liten del av spelet, men dock väldigt bra. Det som utgör den huvudsakliga biten av spelet är det coola turn-based-combat-systemet, utforskandet av de roliga och välbyggda dungeonsen och den ändå ganska intressanta main-storyn.

I storyn får man bevittna gång på gång hur korrupta och dåliga ledare utnyttjar olika människor och själva poängen i spelet är att ändra på och göra någonting åt det. I ett genomsnittligt rollspel löser man oftast problemen med våld och genom att döda de som är onda. Det gör man inte i Persona 5. Och det tycker jag är riktigt snyggt och omväxlande. Enligt min tolkning av storyn så ser karaktärerna att skurkarna faktiskt också är människor, men som är helt upptagna av sina egna och själviska begär. Så istället för att döda skurkarna så räddar de skurkarna från deras onda begär, så att de inser att de gjort fel och erkänner sina synder och brott. Karaktärerna använder i och för sig våld för att slåss mot varelser som är manifestationer av skurkarnas begär, men storymässigt så ser jag det inte som att huvudkaraktärerna är våldsamma eller vill skada någon annan person.

Det jag dock störde mig en bit på i just main-storyn är att i Persona 5 Royal så finns det en extra fortsättning som inte finns i vanliga Persona 5. Det är inget fel på Royals fortsättning i sig, den är nog till och med bättre än den ursprungliga storyn, men jag tycker att det blir en lite för stor kontrast mellan delarna.

Jag tycker att Persona 5s slut redan var tillräckligt tillfredsställande. Det var ett helt okej och lyckligt slut. Karaktärerna lyckades stå upp mot den korrupta vuxenvärlden vilket var temat som genomsyrade hela storyn. Men helt plötsligt så säger spelet: “Nej nej nej… det är inte såhär som spelet slutar.” och så fortsätter storyn att istället handla om ifall det är bättre att leva fritt och göra sina egna val och misstag, eller om det är bättre att få alla sina drömmar förverkligade utan att själv få bestämma eller kämpa för det.

Som jag ser det så handlar Royal delen om något helt annat, dock väldigt intressant och bra, men det är ändå en såpass stor skillnad till main-spelet att det förstör helhetsbilden för mig. Trots det så var det ändå spelets slutskede som fängslade mig mest. Slutet lyckades knyta ihop allting på ett riktigt snyggt sätt. I slutet fick man spendera sin tid med alla karaktärer och säga ett sista farväl till var och en, innan man skulle flytta hem från Tokyo igen. Detta var väldigt fint.

-

Dagen innan det slutgiltiga uppdraget i spelet kom en kompis och hälsade på. Hon berättade att hon var kär i mig. Eftersom mitt hjärta redan tillhörde min klassföreståndare i hemlighet, så fick jag avböja hennes bekännelse och vi fortsatte att bara vara vänner. En vecka innan jag spelade igenom den delen av spelet, ringde jag till tjejen som jag gillade i verkligheten och erkände mina känslor för henne. Men hon delade inte de känslorna så vi fortsatte att bara vara vänner.

Kanske var det därför som Persona 5 Royal inte bara var ett spel som jag snabbt spelade igenom för att sedan gå direkt vidare till nästa spel. Utan detta spelet följde mig under ett och ett halvt år och speglade såväl känslor jag hade, som upplevelser och erfarenheter jag var med om under den här tiden.

Jag läste en roman om en konstnär, samtidigt som jag blev kompis med en konstnär. Jag delade mina känslor för en tjej jag tyckte om samtidigt som en en tjej som gillade mig erkände sina känslor för mig. Och jag undervisade ungdomar i skolan, samtidigt som jag själv var en ungdom som gick i skolan.

Såklart visste inte utvecklarna bakom Persona 5 någonting om mig eller att jag ens skulle spela igenom spelet. Men kanske innehåller det här spelet så mycket olika grejer att det finns åtminstone några grejer som varje spelare kan relatera till, och det måste jag ändå säga är skickligt gjort.

Hade Persona 5 Royal behövt vara så långt att det tog mig över 120 timmar att klara ut? Självklart inte! Det hade lätt kunnat vara ganska mycket kortare tror jag och ändå vara ett minst lika bra spel. Men om det finns en sak som jag nu i efterhand känner mig ganska så säker på, så är det att jag i alla fall inte ångrar att jag spelade igenom Persona 5 Royal på ett och ett halvt år.

Några gånger under livet har jag ställts frågan: “Vilket var ditt första spel?” Och jag har aldrig riktigt vetat hur jag ska besvara den frågan. Jag vet om att jag spelade ganska många barndatorspel när jag var mycket liten, t.ex. har jag fått berättat för mig att jag fick ett Mamma Mu och Kråkan-spel när jag slutade använda napp. Men att ha ett sådant simpelt peka-klicka barnspel som sitt första spel är ju inte så roligt. Säkert har dessa barnspel påverkat mig och utan dem hade jag kanske inte blivit en sådan stor spelfantast som jag är nu. Men om jag skulle få välja ett spel som jag både har ett hyfsat klart minne om och som jag ändå på något sätt vill tro formade mitt spelintresse ordentligt så måste det vara LEGO Star Wars.

När jag tänker tillbaka i tiden riktigt ordentligt så kommer jag fram till att det var någon gång under första hälften av 2007 som jag åkte till Gekås i Ullared för första gången. Jag var bara fem år och det enda jag kommer ihåg att vi köpte där var just LEGO Star Wars: The Video Game till PC. Många av mina första TV-spels-minnen kommer från detta spelet, även om jag ironiskt nog inte kan komma ihåg första gången jag faktiskt spelade det.

Mina minnen av LEGO Star Wars II: The Original Trilogy däremot är mycket tydligare. En dag när jag antagligen var sex år och min pappa var hemma och vabbade för mig så kom spelet med posten. Vi öppnade spelet, installerade det och sedan började vi spela det tillsammans. Under eftermiddagen spelade vi igenom de 13 första banorna och sedan åt vi äppelpaj. Det är vad jag kommer ihåg från den dagen, och det är nog ett av mina finaste barndomsminnen om jag ska vara ärlig.

Det var ofta som jag spelade LEGO Star Wars tillsammans med min pappa, både ettan och tvåan och jag minns också att vi dessutom lyckades få 100% i båda spelen. Så ända sedan min barndom har jag varit väldigt förtjust i LEGO Star Wars och banorna från spelen har verkligen lyckats sätta sig fast djupt inne i min hjärna. LEGO Star Wars: The Complete Saga däremot, som innehöll just dessa banor som jag så väl kände till skaffade jag dock inte förrän långt långt senare, den 7:e maj 2016.

-

Under den här långa tiden gick jag dock inte utan att spela LEGO-spel, inte ens utan LEGO Star Wars, för jag spelade såklart om de här spelen och lånade till och med Complete Saga av en kompis till Wii och jag hade även testat att spela det ännu tidigare hemma hos en annan kompis.

Faktum är det att jag ända från LEGO Star Wars: The Video Game spelade igenom alla mainline LEGO-spel fram till och med LEGO Harry Potter Years 5-7 (2011) som var det sista spelet utan voice acting. Sedan spelade jag några fler LEGO-spel efter det också som t.ex. LEGO Sagan om ringen, LEGO City Undercover och The LEGO Movie Videogame. Antagligen minskade mitt intresse för just LEGO-spel vid slutet av 2011 på grund av ett annat spel som upptog en stor del av min uppmärksamhet, nämligen Minecraft.

Jag har såklart många goda minnen från de här andra LEGO-spelen jag spelade under min uppväxt och de följde liksom alltid med mig från det att jag var fem år tills det att jag blev tio. Det var ju liksom halva mitt liv vid den tiden och nu när jag har jag levt ytterligare dubbelt så länge så spelade jag LEGO Star Wars: The Skywalker Saga vid 20 års ålder tillsammans med min käre vän Tare.

The Skywalker Saga var inte alls ett lika bra spel som The Complete Saga, banorna var korta, en stor del av speltiden följer man bara efter en NPC och det fanns mängder med buggar. Det enda som var positivt med spelet i min mening var att det fanns ganska mycket humor och kanske var det lite coolt att utforska planeterna, men det tröttnade jag ganska fort på. Men trots att det var ett mycket tråkigare spel så får hypen och förväntningarna, som både jag och säkert många andra kände, inför Skywalker Saga vara ett bevis på hur omtyckta de andra LEGO-spelen, och kanske särskilt The Complete Saga, var.

Hur som helst så släpptes LEGO Indiana Jones: The Original Adventures efter The Complete Saga, och det var det första LEGO-spelet som inte var baserat på Star Wars. Det släpptes 6:e juni 2008 här i Europa och jag minns fortfarande hur jag på söndagen den 7:e september samma år fick spelet av mina föräldrar i födelsedagspresent. Dagen innan hade jag haft barnkalas och en av mina vänner hade sovit över, så den morgonen spelade vi de två första banorna tillsammans. Vi hann inte spela mer än så eftersom vi skulle åka till kyrkan, men jag förmodar att jag antagligen fortsatte att spela under eftermiddagen.

Senare samma år släpptes också LEGO Batman: The Videogame. Jag kommer inte direkt ihåg när jag skaffade det, men jag minns att jag hade laddat ned och spelat igenom demot, så jag var nog ganska exalterad över att spela igenom resten av spelet när jag väl fick chansen. Det var också på julaftonen 2008 som jag fick min första spelkonsol, Nintendo DS och till det har jag för mig att jag fick spelen Wall-E och DS-versionen av just LEGO Batman.

Nästa år på julaftonen fick jag och min lillebror ett Playstation 3 med varsitt spel. Han fick ett av de bästa exklusiva plattformsspelen för konsolen, Little Big Planet, och jag fick LEGO Indiana Jones 2 som hade släppts cirka en månad tidigare. Sedan så fortsatte jag min streak av LEGO-spelen på Playstation 3 så jag antar att det var vid den tiden jag gick från att vara en “PC-gamer” till “Console-gamer” för första gången. (Även om jag inte skulle kalla mig själv för ett sådant fånigt ord som gamer.)

-

LEGO Star Wars: The Complete Saga är, som jag nämnde, en sammansättning av banorna från LEGO Star Wars 1 och 2. Man skulle även kunna kalla det för en remaster då vissa saker har förbättrats och lagts till. För det första så har pod racer-banan i Episode I förbättrats, den andra rymdskepp-banan i Episode II har gjorts om helt, och den första rymdskepps-banan i Episode II är helt ny. För det andra så har de dessutom lagt in lite mer post-game i form av bonusbanor, collectibles och lite fler karaktärer att låsa upp. Så kravet för 100% har utökats helt enkelt.

De originella versionerna av de omgjorda banorna i Episode I och II är dessutom kvar i form av bonusnivåer. Det enda jag kan komma på som saknas från LEGO Star Wars 1 och 2 i Complete Saga är deras unika hubbar, och bonusbanan man låser upp i slutet av LEGO Star Wars 1 när man fått 100%. Den banan är faktiskt väldigt cool då man spelar som Darth Vader under bordningen av Tantive IV i början av A New Hope. Att man just spelar som Vader får den att påminna väldigt mycket om slutet av Rogue One, som inte ens fanns förrän 11 år senare, och det är rätt häftigt. Så förutom att den här banan saknas från Complete Saga så skulle jag verkligen säga att det här spelet är en Definitive Edition av LEGO Star Wars 1 och 2.

Det roligaste med spelet är ju såklart banorna. De är väldigt enkla eftersom ett barn ska kunna spela dem utan att tappa tålamodet, men de är ändå kul och innehåller en bra blandning av simpel combat, pussel och platforming. Om man är ute efter mer utmaning så kan man försöka 100% banorna i free play. Då får man spela banorna med vilken karaktär man vill och då kan man också utforska mycket mer eftersom vissa saker i banan kan bara vissa karaktärer göra. Och du kommer behöva utforska mer för att hitta alla collectibles och få tillräckligt med “studs” för att få “True Jedi”.

Utöver free play kan du också spela banorna i något som kallas för super story, där man helt enkelt ska försöka klara alla sex banor från en episod på under en timme och samla hundratusen “studs”. De första episoderna är ganska enkla att klara super storyn på. Men Episode V och framförallt Episode VI var utmanande. Episode VI brukar jag lyckas klara med bara två minuter till godo, och då har jag personligen väldigt bra koll på alla banor, så för ett barn som aldrig spelat ett LEGO-spel innan tror jag att alla super storys skulle vara väldigt svåra att klara.

Att samla 100% i Complete Saga är oftast roligt även om det tar ganska lång tid. Det enda jag inte gillar att samla är de blåa minikitsen som finns gömda på varje bana och som man måste hitta under 10 minuter. Här hade jag inte tålamod nog att själv leta och utforska under tidspressen så jag använde mig av en guide, och då gick det ganska bra. Men som jag ändå nämnde förut så är det banorna jag tycker om mest med spelet, och även hur bra de är som en bearbetning av den originella Star Wars-berättelsen.

När jag var liten och både spelade och lekte med LEGO Star Wars så hade jag aldrig ens sett på en Star Wars-film. Men ändå så hade jag ganska bra koll på den överhängande storyn eftersom spelet gjort en så bra tolkning av filmerna. Kanske fick jag förklarat vissa saker av min pappa som hade sett filmerna, men jag tror faktiskt att man kan få ett hyfsat bra grepp om Star Wars-berättelsen genom att bara spela LEGO-spelet. Lite senare så kom min pappa även att visa mig alla filmerna, men just det har jag inte alls lika mycket minne av som jag har av spelen.

-

Nuförtiden har jag dock så bra koll på Star Wars att vissa säkert skulle säga att det är på en osund nivå. För efter att Star Wars-franchisen fick sitt uppsving i slutet av 2015, i och med premiären av The Force Awakens, så tittade jag igenom filmerna igen. Men det slutade inte där. TV-serien Clone Wars visste jag fanns eftersom eftersom jag hade sett några avsnitt när jag var liten och även spelat LEGO Star Wars III: The Clone Wars, men nu så tittade jag på alla avsnitten och tyckte att de var väldigt bra. Efter det så fortsatte jag med att kolla på Rebels, men det var inte heller allt. Tydligen så fanns det en massa böcker och serietidningar som jag började läsa också.

Det var faktiskt en perfekt tid för mig i mitt läsande att jag upptäckte Star Wars-böckerna just då. Jag gick sista året på högstadiet och hade precis läst ut alla böcker i Spejarens lärling- och Broderband-serierna av John Flanagan som fanns vid den tiden. Och då hade jag dessutom läst mina sista tre Broderband-böcker, Slaves of Soccoro, Scorpion Mountain och The Ghostfaces, på engelska eftersom de inte hade översatts än. Så att övergå till att läsa Star Wars-böcker på engelska fungerade hyfsat bra, även om språket i vissa böcker var lite mer avancerat än vad jag var van vid.

Denna period av Star Wars-nörderi fortsatte ända fram till slutet av 2019 då The Rise of Skywalker hade premiär. Jag tyckte väldigt mycket om filmen precis när jag såg den, men ju mer jag tänkte på hela sequel trilogin desto mer besviken blev jag över att det inte hade funnits någon riktig plan för den överhängande berättelsen i hela trilogin. Jag tror inte nödvändigtvis att detta egentligen är den underliggande orsaken till att jag tröttnade på Star Wars, kanske var det så att jag egentligen bara hade fått nog och här var en bra tidpunkt att sluta.

Det betyder dock inte att jag helt tappade intresset för Star Wars. Efter Rise of Skywalker så började jag djupdyka i lite äldre Star Wars-grejer som släpptes innan det att Disney köpte upp varumärket 2012. Jag läste dock bara en enda hel bok från den tiden, så detta var kanske mer utav ett samlande än läsande, men jag läste faktiskt ganska många serietidningar och spelade igenom några av de äldre Star Wars-spelen, exempelvis Dark Forces och The Force Unleashed.

Ironiskt nog så var det också vid denna tiden som det började släppas nya Star Wars-serier på Disney+ och de har jag hittills tyckt varit väldigt bra. Så mitt intresse för Star Wars finns fortfarande kvar, men bara inte lika mycket som när jag var 17 år, och det kommer förmodligen inte att dö ut helt på ett långt långt tag. Och även om det var på senare dagar jag blev ett så stort fan, så var det faktiskt LEGO Star Wars som lade grunden för denna djupa fascination av George Lucas fantastiska universum.

En av de absolut bästa TV-spels-serierna måste vara The Legend of Zelda med sin långa katalog av grymma äventyrsspel i både 2D och 3D. Det första spelet släpptes på Famicom Disk System i februari 1986 och hela 26 år senare köpte jag som 10-åring The Legend of Zelda: Twilight Princess till Nintendo Wii på Gamestop i Kungsbacka sommaren 2012. 10 år senare sålde jag just det Zelda: Twilight Princess till min kompis Linkus. Jag hade antagligen testat på att spela typ Ocarina of Time på emulator några månader tidigare, men jag hade nog inte ens klarat av Deku Tree då. Nu lyckades jag inte komma särskilt långt i Twilight Princess heller då jag fastnade i Forest Temple. Men jag tror i alla fall att det var ungefär under den här tiden som jag började intressera mig ganska mycket av Nintendo-spel.

Tidigare samma år hade jag besökt retrospelsmässan och jag kommer ihåg att jag tittade mycket på youtube-klipp av nintendospel och det fanns faktiskt en hel del svenska videor. På den tiden visste jag inte själv att jag skulle börja göra svenska nintendo-videor några år senare och faktiskt även bekanta mig med några från den svenska nintendo youtube-kretsen som jag kollade på.

Hur som helst så var det nog på detta sättet som jag för första gången såg Wind Waker och jag tyckte genast att det verkade bra, mest på grund av att den tecknade artstylen var så snygg. Jag visste inte då hur jag skulle kunna spela det eftersom det var så pass gammalt. Gamecube släpptes i Europa när jag bara var cirka 8 månader gammal så under hela Gamecube-eran var jag helt enkelt för liten för att ens veta om några spel förutom de datorspelen som min pappa visade mig. Så jag missade helt enkelt Gamecube-erans TV-spel.

Men när jag hörde om att Wind Waker fick en HD remaster 2013 så önskade jag mig den i julklapp och kunde faktiskt testa att själv spela det på mitt Wii U som jag hade fått föregående år. Jag tror dock inte att jag lyckades komma särskilt långt in i det spelet heller vid den tiden. Samma jul hade jag nämligen också fått Super Mario 3D-World och ett Capture Card, faktiskt samma AverMedia Live Gamer Portable som jag använder än idag, jag hade väl sett att Stamsite hade det Capture Cardet och ville ha det jag också.

Trots att jag inte kom så långt in i Wind Waker HD till en början, så blev det faktiskt det första Zelda-spelet som jag klarade ut och det blev ganska kort därefter mitt favoritspel. Nuförtiden kan jag inte riktigt bestämma vilket spel jag gillar allra mest, men Wind Waker är nog fortfarande mitt favorit zelda-spel i alla fall.

När jag väl klarade Wind Waker HD så var det under det följande sommarlovet 2014. Jag klarade mig ganska bra genom spelet fram tills ungefär mittpunkten då det verkligen öppnar upp sig och man ska leta efter Triforce-bitar och köra Earth- och Wind Temple. Jag fastnade och förstod inte vad jag skulle göra, men lite senare så hade jag kollat igenom en speedrun av Wind Waker HD och då såg jag i alla fall hur man skulle göra för att komma in i de två templen. Efter det var det bara Triforce-bitarna kvar som jag letade efter och jag minns till och med att jag fick hjälp av en kompis, som dock inte heller hade klarat Wind Waker, men vi kunde i alla fall hjälpas åt att försöka förstå de olika ledtrådarna och kanske söka upp lite på internet.

Till slut så lyckades jag i alla fall klara det och jag tror att jag kände mig väldigt nöjd över att faktiskt ha klarat ett Zelda-spel efter att jag knappt kommit någonstans i varken Twilight Princess eller Ocarina of Time 2 år tidigare. Efter det så skaffade jag mig Ocarina of Time 3D, som jag inte heller lyckades klara, Hyrule Warriors, som precis släpptes och A Link Between Worlds som blev mitt andra main-line Zelda-spel jag klarade. Ännu senare gick jag tillbaka och klarade ut Ocarina of Time och Twilight Princess och jag klarade även ganska många andra Zelda-spel, så jag har kanske haft en ganska krokig väg in i Zelda-serien, men nu skulle jag ändå påstå att jag har ganska bra koll på den.

-

Ett år efter jag klarade Wind Waker HD för första gången så bestämde jag mig för att börja göra Nintendo Let’s Plays på Youtube då jag nästan bara gjort Minecraft-videor sedan 2012. Och i slutet av 2015 så började jag en let’s play på just Wind Waker HD. Den serien är gammal och sedan länge otillgänglig för allmänheten, men det måste nog ändå varit någonstans under den tiden som min fascination för just Zelda Wind Waker HD växte och sedan den genomspelningen har jag kört igenom spelet många gånger och även gjort ett fåtal försök att göra en Adrian Gaming och spela in en ny Wind Waker let’s play.

Under flera år spelade jag om Wind Waker HD många gånger varav två gånger till 100% completion och jag skaffade till och med originella Wind Waker till Gamecube. För en eftermiddag under högstadietiden hängde jag med en klasskompis efter skolan och jag följde med henne till en loppis som jag har för mig att något juniorfotbollslag anordnade för att samla ihop pengar till välgörenhet. Där lyckades jag köpa ett Microsoft Xbox med en massa spel för bara 200 kr och tillsammans hjälptes vi åt att bära hem det den dryga kilometern hem till mig. Både drygt som att vägen faktiskt var lite längre än en kilometer lång, men också drygt för att det var jobbigt att bära på allting. Xboxets skivläsare var trasig så min pappa hjälpte mig att sälja alla spelen till retrospelbutiken.se och då fick jag en massa poäng och köpte därför The Legend of Zelda: The Wind Waker Limited Edition vilket också innehöll Ocarina of Time och Ocarina of Time Master Quest. Jag spelade till slut igenom original-wind waker en gång och tyckte inte om det lika mycket som HD-versionen.

Jag höll även ganska bra koll på speedrunning av Wind Waker HD, jag hade ju till och med sett min första speedrun av det innan jag ens klarade det själv. Särskilt roligt tyckte jag det var att en från Sverige runnade Wind Waker HD och fick flera världsrekord, Linkus7 heter han och det är faktiskt inte samma Linkus som jag sålde mitt Twilight Princess till, men det är ett roligt sammanträffande. Ett annat roligt sammanträffande är att min kompis Coloradohugge faktiskt lärde känna Linkus7 och blev en del av det communityt under en tid.

Hur som helst så minns jag i alla fall hur hype det var när nya glitchar som Item slide och Barrier skip upptäcktes och även om jag själv aldrig gjorde en speedrun av spelet så lärde jag mig ganska många trick och glitchar för att kunna spela igenom spelet både fortare och roligare.

Det var nog under den tiden jag hade som roligast med Wind Waker HD. Det var bara så kul för mig att lära mig att glitcha i Wind Waker HD och spela igenom det flera gånger samtidigt som jag pratade med min kompis Robin som också lärde sig glitchar och spelade igenom Wind Waker HD flera gånger. Kanske är det så att det man gillar allra mest med ett spel är inte själva spelet i sig, utan att få dela sin spelupplevelse med andra och det sociala i att få diskutera spelet med sina vänner. Och detta säger jag inte för att få Wind Waker HD att låta som ett sämre spel, utan tvärtom är det nog så att när ett spel verkligen är så roligt som Wind Waker HD är, så finns det så mycket mer att diskutera kring det.